Livet ska väl inte ta slut, nä för sen kom onsdag.

NEJ, vi ska inte åka, herregud kära dotter det är 26 mil, ENKEL
resa... Vilken ståndaktig mor man är, vacklade veknade...
Motivering från arbetskamrat att det var ju faktiskt möjligt att
dom skulle vinna, tänk att optimism och realism är inte riktigt
samma sak. Ville ju tro på dem, men trodde egentligen inte.
Det blev 52 mil tur och retur för att se Indianernas sista match
för säsongen. En tid av ångest, sorg och vemod kommer
nu infinna sig.

Svusch, ut ur slutspelet...

Inte lika långt att åka för att utföra nöje nr 2. Stickcafé på
Wasa, nästan lika mycket folk den här gången med.

Fick leverans från Louise, hon hade beställt boken som nästan
varje stickerska pratar om nu, Tvåändsstickat i nyutgåva.
Är en absolut novis i ämnet men tänkte att den kanske lockar
mig till att göra klart det som påbörjades på förra årets stick-
läger. Tråkigt bara att boken innehåller en del fel, hoppas att
det kommer nån form av rättelsenotering...